Okej, nu kommer jag låta som världens tyck-synd-om-mig-fjortis som konstaterar att livet är skit och att det inte är värt att leva. Nu är det inte riktigt så illa, som tur är. Utan jag är bara less. Framför allt på mig själv, kanske. Att behöva välja, att valet alltid blir detsamma och att jag upprepar samma procedur om och om igen - och som sagt, att valet blir likadant om och om igen. Jag är less på att känna "ångest" för vilket av de kortvariga valen jag än väljer. Jag är less på att det skulle vara så enkelt att avsluta allt. Poff, hejdå, så behöver jag inte bekymra mig om det längre. (Nej, jag menar inte poff, hejdå som i självmord, långt, långt, långt ifrån.) Jag är också less på att det är jag själv som väljer. Som ska välja, som måste välja. Att ingen annan kan välja åt mig, det är så grymt irriterande. Men att göra val, de rätta eller de felaktiga valen, är sånt som följer med när man växer upp, blir äldre och till slut vuxen. Om det hade varit så enkelt som när man var liten, någon - i detta fall föräldrarna, bestämmer vad man ska göra. Jag säger inte att någon ska bestämma allt, men de svårare besluten. De vill jag ha hjälp med. De vill jag ha på bordet framför mig med texten "Det är ska du göra, det här ska du välja". Det som är det sämsta, är att jag förmodligen skulle ångra mig om jag valde ett av alternativen. Och att jag kommer upprepa den här frågan igen. Senare i år, eller nästa år. Det kommer att ske igen. Och en dag, vet jag med all säkerhet, att valet kommer att bli annorlunda.

Förlåt för att jag inte nämner vad all denna text egentligen handlar om.